
Graffitikonst och popkonst är två distinkta konstformer som uppstod under 20-talet, men de delar några gemensamma teman och element, inklusive representationen av krig. Graffitikonst uppstod som en underjordisk subkultur som dök upp på gator och tunnelbanor i New York City i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Graffitikonstnärer använde väggarna och de offentliga utrymmena som sin duk, och deras verk innehöll ofta politiska och sociala kommentarer, inklusive kritik av krig och militarism. Många graffitikonstnärer uttryckte antikrigskänsla genom sitt arbete, till exempel genom att avbilda bilder av förstörelse och våld, eller slagord och budskap om fred. Däremot uppstod popkonsten på 1950- och 1960-talen som en reaktion mot den traditionella konstvärlden och hyllade den tidens populärkultur och massmedia. Popkonstnärer som Andy Warhol och Roy Lichtenstein inkorporerade bilder och ikonografi från populärkulturen, inklusive bilder av krig och militära konflikter. Deras arbete använde ofta djärva färger och stiliserade bilder för att kommentera krigets och militärkulturens inverkan på samhället. Inom både graffitikonst och popkonst representerades krig ofta som en destruktiv kraft som orsakade smärta, lidande och förlust. Graffitikonstnärer använde sina verk för att protestera mot krig och det militärindustriella komplexet, medan popkonstnärer använde krigsbilder som en återspegling av militärkulturens genomgripande inflytande på det amerikanska samhället. Krig var ett utbrett tema i både graffitikonst och popkonst, vilket speglar konstnärernas oro över krigets inverkan på samhället och världen omkring dem.